en miljon på banken men ingenting att leva för

Dagens märkliga känsla

#prataomdet

Med anledning av #prataomdet har jag börjat tänka på det. Massvis med saker som jag borde sagt och gjort annorlunda. Men speciellt en sak har etsat sig fast och blivit en slags skam, skuld, över att jag teg.

Jag är fem eller sex år. Har kanske tappat min första tand. Min värld är liten, begränsad. Varje dag är jag och min bror hos dagmamman medan våra föräldrar arbetar. Jag är ofta nere i källaren på toaletten där kattungarna finns. Sitter där i timmar och tittar, klappar. Men jag har även ett annat minne från den där källaren: Dagmammans man som är hemma i perioder från sitt arbete och jag befinner oss i en korridor som leder ut till deras tvättstuga. Det är mörkt, han har släckt lampan. Jag har en ficklampa med mig. Han ligger på rygg på golvet, tar upp nästan hela ytan och drar ner mig på sitt bröst och håller fast. ”Vet du vad man kan göra här nere?” frågar han. ”Man kan ligga nakna på varandra”. Jag minns inget mer, bara att jag kommer ur det hårda greppet och lyser med ficklampan längs väggarna, försöker hitta dörren ut. Varför följde jag med in i den mörka korridoren? Hur kom jag ut? Och vad hände där emellan?
En annan gång visar han mig ett foto på min dagmamma när hon blir överraskad av kameran medan hon duschar.
”Titta, ser du brösten?” säger han. Men jag minns att jag tänkte mer på hennes förvånade min, kanske ville hon inte att han skulle ta den där bilden?
Jag säger inget till någon om det som händer, det hela faller i glömska, men många år senare kommer minnena tillbaka och bara kort senare får hela samhället reda på att han förgripit sig på sina döttrar och till slut blivit fälld för det. Jag tänkte aldrig att det var fel då när jag var sex år, bara att det kändes konstigt och obehagligt. Men tänk om jag sagt något, kanske hade det räddat hans flickor?